«Fordi jeg er marxist er jeg imot dagens innvandring»

Av Robert Mathiasson

Vi som bygger landet

Den svenska nettsida Vi som bygger landet har 2. oktober en artikkel om innvandringspolitikken. En artikkel som tør der andre ivrer for og demoraliserer et motsatt syn. Om å være en reell internasjonalist, en inter-nasjonalist. Det gjengis her med nettstedets tillatelse — på svensk.

«Hur kan du som är marxist vara mot migration?»
«Är inte du internationalist?»

Två frågor som ofta dyker upp i mina flöden på sociala medier. Svaret är enkelt: Jag är mot den nyliberala migrationen just för att jag är marxist.

Och ja, jag är internationalist. Det betyder just inter-nationalist, dvs mellan nationer. Jag tror på ett samarbete mellan självständiga och jämlika länder, där vi ger stöd till varandra att bygga våra olika länder så att de blir bra att leva i dem för så kallat «vanligt folk».

Länder ska inte vara affärsföretag, öppna för det globala kapitalet att exploatera och vars välstånd mäts utifrån antalet dollarmiljardärer eller börsstatistik.

Den fria rörligheten av kapital, arbetskraft, varor och tjänster – som inte alls är «fri», utan styrd för att passa de klasser som tjänar på globalismen – utgör ett av de största hindren för just en sådan inter-nationalism.

Istället för samarbete mellan självständiga och jämlika länder, eller för den delen individer, skapar systemet motsättningar och en ordning där den ena försöker vinna på den andras bekostnad.

Och det är precis så systemet är tänkt att fungera.

«Arbetare i alla länder, konkurrera!», 
parafraserade en gång direktören Percy Barnevik Kommunistiska Manifestets berömda paroll. Det är denna våta dröm hos direktörer, storbolag och de politiska eliterna som finns bakom det migrationsdokument som FN antog härom året. Om man skrapar bort alla flufford om solidaritet och humanitet, är det ett dokument för att ge FN-sanktion åt den världsordning som ska göra det möjligt att konkurrera ut arbetare i alla länder mot varandra.

En konspiration? Javisst, en sammanslutning av världens eliter. Som dramatikern Bertolt Brecht sa, har klassfienden både namn och telefonnummer. I det här fallet är hans namn Peter Sutherland. Något telefonnummer har han inte, för han dog strax innan dokumentet undertecknades.

Sutherland hade under lång tid varit ledande i att förbereda dokumentet. Innan dess var han EU-kommissionär med ansvar för konkurrensfrågor 1981-1984, generalsekreterare i Världshandelsorganisationen 1993-1995, styrelseordförande i Goldman Sachs, deltagare i Round Table när ritningarna för nuvarande EU drogs upp på 1980-talet, ordförande i Trilateral Commission 2001-2010 och i flera år FN:s generalsekreterares specielle representant i migrationsfrågor.

Det finns även en svensk koppling. Den klassfienden heter Percy Barnevik, Wallenbergdirektören som fick en pension på mer än 900 miljoner vid samma tid som den politiska eliten slog sönder pensionssystemet för vanligt folk.

Barnevik – som arbetade ihop med Sutherland inom Wallenbergsfären – har jämfört Sutherland med «Henry Kissinger när det gäller att överföra politisk ställning till nytta för näringslivet».

Sutherlands karriär visar hur intimt förknippade frågor om EU, migration och frihandel är. Syftet bortom de vackra honnörsorden är att få till en ordning där hela världens arbetskraft står till kapitalisternas förfogande. Inom nationalekonomin kallas det Global Labour Arbitrage, att spekulera i arbetskraftens olika värde i olika delar av världen.

Under nyliberalismens årtionden har den arbetskraft i världen som är tillgänglig för kapitalistisk exploatering mer än fördubblats, från 1,5 till 3,3 miljarder. Nästan hälften arbetar under prekära förhållanden och hundratals miljoner arbetare jobbar för knappt en dollar om dagen.

Om jag nu ska bli lite marxist. Den gamle skäggige tysken använde begreppet «den industriella reservarmén». Med det menade han den pool av arbetskraft som står till kapitalets förfogande, men som inte har båda fötterna inne på arbetsplatserna.

Enklare uttryckt: Det är den grupp människor som bildligt talat står utanför din arbetsplats och som chefen alltid kan peka på och säga till dig att ”om det inte passar så kan någon av dem få jobbet istället”.

Idag menar ekonomer att denna «industriella reservarmé» omfattar mellan 50 och 60 procent av den totala arbetskraften i världen. Och som redan Marx konstaterade sätter en stor reservarmé en ständig press nedåt på arbetskraften. Men då gäller det att kapitalet skaffar sig möjlighet att spela ut den ena gruppen mot den andra.

Utflyttning av produktion till låglöneländer i Syd är den ena sidan av saken, inflyttningen av billigare arbetskraft från Syd till Nord den andra sidan av samma process.

Bare en liten del av innvandrerne er flyktninger
Detta är huvudsidan i de migrantströmmar som nyliberalismen och globaliseringen skapat. Endast en liten del av världens migranter flyr från krig. Den största anledningen till migration är fördrivning från jordbruk, arbetslöshet, bristande framtidsutsikter eller överkvalificering för de jobb som står till förfogande i hemlandet.

Av de miljarder människor som kapitalismen frigör för exploatering samlas en allt större del i den växande slummen i megastäder. Idag bor en miljard människor i dessa slumområden, som i praktiken är en ansamlingsplats av potentiell och billig arbetskraft för det globalt verkande finanskapitalet. Inom bara några årtionden räknar FN med två miljarder människor i dessa slumområden.

En inte obetydlig del av dessa människor migrerar för att hitta någon kapitalist som är beredd att köpa deras arbetskraft. I fallet Sverige saknas efterfrågan på en stor del av denna arbetskraft (fast det håller man på att lösa genom snabb förslumning av arbetsmarknaden). Istället fyller migrationen rollen i att undergräva både ekonomin och det folkliga stöd för de välfärdssystem som byggdes upp under 1900-talet. Ett välfärdssystem vars förutsättning är nationalstaten, dvs geografisk och befolkningsmässig avgränsning.

Det var detta Sutherland och Barnevik ville och därför kunde de glädjas när de såg antalet migranter över nationsgränser nästan tredubblats under nyliberalismens era – från 84 miljoner 1975 till 244 miljoner 2018.

Det tidigare nämnda globalistiska FN-dokumentet som fastslår fattiga människors «rätt» att lämna sina hemländer kan jämföras med det inter-nationalistiska dokument som FN:s generalförsamling antog 1974, «Chartan för staters ekonomiska rättigheter och skyldigheter». Då handlade frågorna om hur länder, inte minst de nyligen frigjorda kolonierna, skulle kunna bygga upp självständiga stater och ekonomier. Man slog fast rätten att förstatliga utländska tillgångar, att ingå karteller för att få till rättvisa och jämställda bytesförhållanden med rika länder och storbolag. Inte konstigt att globalisterna fick skrämselhicka!

Ett av de sista länderna under den antikoloniala kampen att försöka bryta sig fri från den globalistiska ordningen var Burkina Faso på 1980-talet under ledning av Thomas Sankara.

Sankara fastslog att målet var oberoende och folklig stolthet. Därför motsatte sig Burkina Faso lån, bistånd och välgörenhet från västvärlden. Att man skulle låta sitt land bli en arbetskraftsdepå för att förse den rika världen med billig arbetskraft fanns inte på kartan.

Men i oktober 1987 mördades Sankara i en väststödd kupp. Burkina Faso, liksom resten av tidigare kolonier, dränktes i skulder och tvingades in i beroendeställning.

Ett drygt år efter mordet på Sankara strandade den första båten med döda afrikanska migranter på den spanska sydkusten. Möjligheten att bygga trygga och värdiga liv i hemlandet ersattes med migrationen.

Den marxistiske ekonomen Samir Amin, som dog härom året, ställde den retoriska frågan: «Kan man reducera rätten för de fattiga som befolkar vår planet till rätten att emigrera till den rika västvärlden?»

De migrationshyllande vänsterliberalerna har blivit vår tids kolonialtjänstemän som kan göra karriärer på att förvalta systemet och samtidigt utnyttja överutbudet på billig arbetskraft till att göra det egna livet billigare och bekvämare.

«Bevis!», ropar försvarsadvokaten högt. Som vittne inkallar jag Aftonbladets Martin Aagård (10/3-16): «Statsskulden är låg. Tillväxten är på topp och alla vill flytta hit. Sverige är bevisligen världens mest eftertraktade land. Det är hit flyktingströmmarna går. Och den svensk som inte förstår att vara tacksam för det hamnar i en märklig position

Det är bara tropikhatten som saknas på Aagård där han sitter och känner sig tacksam i sitt innerstadsreservat uppassad av billig hitflyttad arbetskraft.

För egen del väljer jag att hålla fast vid marxismen, istället för att flyta med liberalismen. Kanske det borde kallas lobbyralismen, eftersom de istället för att stå upp för sina ideologiska övertygelser anpassar sig till vad lobbyisterna betalar för dem att tycka.

Och jag står kvar vid en internationalistisk ståndpunkt, istället för att anpassa mig till globalismen.

Robert Mathiasson
Köksbiträde, Alingsås

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut /  Endre )

Google-bilde

Du kommenterer med bruk av din Google konto. Logg ut /  Endre )

Twitter-bilde

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut /  Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut /  Endre )

Kobler til %s